kilefors

Oj vad bloggen sover gott. Här är iaf ett roligt jobb jag gjorde till dagens nöjessidor: Cykelporr

For a limited time only..

Linje 1 mot Dalhem

Ja, det är ett “du” för mycket i bilden. Lycka till!

Christian Sonesson

2 maj 1983 – 9 juni 2009

Jag fick en kram idag. En kram som var på riktigt. En kram som jag gissar att bara en sörjande mor kan ge.

Hon skakade i hela kroppen. Tårarna strilade ner för hennes kinder och hon berättade att hon tittat på bilder av mig och Christian. När vi var små.
Allting var så vackert och så fruktansvärt sorgligt. Blommorna, hans gitarr, hans fotografi. Hans kista.
Och trots att ljusen på kistan var väldigt många så var tårarna som fälldes i det rummet mångdubbelt fler.

Jag vet inte hur många gånger jag gått upp för den där backen i Norra Långgöl. Antingen gick man till vänster, längs vägen, eller direkt på, längs den smala stigen. Jag minns det som ganska brant, där jag klättrade med väskan och sovsäcken, vars snöre för varje steg långsamt borrade sig längre och längre in i huden på min lilla pojkhand.

Några knack på dörren, för att äntligen träffa en kompis jag inte sett på sex månader, hade han förändrats?

Det var nästan alltid Christians mamma som öppnade dörren. Som hämtad ur en amerikansk tv-serie, jag tyckte hon var vacker, alltid med perfekt make-up och håruppsättning. Alltid ett välkomnande leende:

­­- Han har väntat på dig hela dagen.

Jag sparkade av mig skorna i hallen och skyndade upp för trappan till det stora vardagsrummet på övervåningen. Där uppe låg Christians rum. Sängen till vänster, skrivbordet till höger. Stora fönster rakt fram. Jag växte själv upp i ett ganska litet och väldigt pojkigt pojkrum. Därför fick man alltid en speciell känsla hos Christian. Han var inte äldre än mig men hans rum kändes, i alla fall då, mer vuxet. Det var större, häftigare och det innehöll fler spännande saker.

Den där sovsäcken, med för långt och otympligt snöre som skar in i handen, behövde jag aldrig använda. Den var väl med mest som ett försök till artighet. Det var alltid bäddat med madrass och lakan på golvet bredvid Christians säng. Ändå släpades den där sovsäcken från Kalmar till Norra Långgöl varenda gång.

Jag har en bild på Christian någonstans. Med dålig kontrast och solkig gråskala. Han stirrar rakt in fotoautomatens kamera med sammanpressade ögonbryn och rynkad panna. Med ena handen klämmer han ihop hakan till ett russin. Han har hårgelé, något som han började använda långt innan mig. Jag önskar att jag visste var den bilden finns. Han förändrades säkert genom åren, men jag märkte det aldrig.

Jag hade ofta med mig min gitarr. Jag gick i musikskolan, via den obligatoriska blockflöjten till gitarren, och slet med ackorden varje vecka. Christian hade en elgitarr som skrek metal. Två spetsar stack ut från den svarta, solida gitarrkroppen. Jag tror det var en Jackson. Han gick inte på några lektioner, han lärde sig själv. Jag gjorde mitt bästa för att vi skulle spela mina tråkiga fyrackordslåtar, så att jag kunde få glänsa med mina relativt rena G-ackord, men det funkade aldrig riktigt. Christian höjde bara sin förstärkare, tog på sig ett svettband på höger arm och tryckte play på Metallicas “Black album” på stereon. Sen satte han varenda hammer on i inledningsspåret “Enter sandman” minst lika bra som Kirk Hammet.

Om man jämför med mig så var han en naturbegåvning.

När jag såg den svarta gitarren med den dubbelspetsiga kroppen där framme vid kistan brast det för mig. Jag kan fortfarande inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver det här.
- Så jävla onödigt, sa min kära syster när familjen hämtade mig på Ronneby station.

Så jävla onödigt.
Jag har själv stått vid en liknande maskin. Jag inbillar mig att jag kan föreställa mig vad som hände.

Jag tejpade omsorgsfullt runt stubinen på den avsågade, orangea vägpinnen. I säkert en timme hade vi i hemlighet suttit i garaget och smulat ner tomtebloss efter tomtebloss tills det meterlånga röret var fullt. Längst upp stack vi ner ett osmulat tomtebloss som stubin. Blekt gul frystejp runt om. Det skulle se snyggt ut också.
Bara snön som knarrade under våra fötter hördes när Christian drog tummen över cigarettändaren och satte lågan mot det nedstuckna tomteblossets topp. Några sekunders väntan medan elden slickade det mörkgrå blosset och våra andedräkter fyllde decembermörkret med rök och förväntan. Två små pojkar som tillsammans upptäckte livet.
När gnistorna slog ut från tomteblosstubinen tittade vi på varandra och log.
Inga vuxna visste vad vi hade kokat ihop. Inga barn heller för den delen. Det var mitt recept, och det skulle bli en sjuhelvetes rökbomb.
Christian sträckte armen i luften när eldkvasten stod ut som en svetslåga från vägpinnen. Det enda som hördes var eldens ursinniga energi och ljudet av bränd, orange plast som droppade ner i Blekinges djupa snö.
Röken var fenomenal. Den spred sig snabbt, trots att nyårsnatten var vindstilla, växte och rörde sig ner mot strutshagen. Han stod kvar så, en siluett upplyst av eldstaven som han sträckte mot den stjärnklara himlen.

Tystnaden avbröts plötsligt av ett otäckt dovt muller. Ett ljud jag aldrig hört tidigare. Ett ljud som direkt berättade att något var på väg att gå snett. Vi kände det igenom våra vinterkängor, hur marken vibrerade.
Christian sänkte långsamt armen och vi stirrade båda ner för slänten.
150 strutsar rusade för sina liv, bort från det gigantiska rökmolnet vi skapat. Det var då vi insåg att det kunde gå åt helvete det här. 150 skräckslagna strutsar kan säkert forcera vilket stängsel som helst. Jag ryckte eldfacklan ur handen på Christian och vi sprang tillsammans så fort vi orkade genom den djupa snön. Bort, så långt bort från strutshagen vi kunde komma. Där skogsbrynet började stack vi den fräsande pinnen djupt ner i snön.
Ingen vuxen märkte att hela Norra Långgöl var täckt av tjock rök under en halvtimme den kvällen. Strutsarna klarade sig och vi skrattade så vi grät den kvällen.

Jag gissar att tempot var högt vid maskinen. Det är ofta det. Kanske fastnade en kartong. Kanske var skyddssensorn övertejpad. Så var det där jag jobbade. Jag borde inte sitta här och spekulera. Det gör mig bara förbannad och ledsen. Allt det där hoppas jag att utredningen ger svar på. Men satan om inte allt stod rätt till.

Jag minns en annan nyårsafton, vi var bara 9-10 år gamla. Efter tolvslaget låg vi i Christians rum. Han i sin säng och jag på min madrass med sovsäcken som extra huvudkudde. TV4 var relativt nytt och just den här kvällen tänjde kanalen på gränserna ordenligt. Vi låg där i mörkret som endast var upplyst av ljuset från TV:ns sken och såg halvnakna cancandansöser sparka i takt. Halvnakna kvinnor var något helt nytt för oss och vi låg där knäpptysta i mörkret. Volymen på TV:n var så låg som det bara gick för att inte Christians föräldrar skulle höra att vi var vakna. Det var läggdags för längesen. Vi förstod inte riktigt vad det var vi såg men samtidigt kunde vi inte slita blicken från det. Programmet varade ungefär i en halvtimme.
Efteråt sa vi inte så mycket till varandra. Men jag tror att vi precis där, innan vi somnade den där nyårsnatten, blev en smula mer vuxna.

Christians pappa stod också där i den tryckande hettan utanför kyrkan.
En far som förlorat sin son.
Jag minns honom som några år yngre än min pappa och pappas kusin. Han hade mustasch ibland och verkade alltid vara nyklippt. Vad jag minns så hjälpte han Christian med mopeden och visade oss båda hur vi skulle hantera hantlarna i garaget. Christian hade femkiloshantlar och var starkare än mig. Jag hade bara tvåkiloshantlar. Bilden av de båda föräldrarna där utanför Ronneby kyrka är det sorgligaste jag någonsin sett.
­- Det var länge sedan, sa han genom gråten när han kramade mig.
- Alldeles för länge sedan , svarade jag.

Jag skäms när jag tänker på hur jag träffade Christian sista gången. Det var den 11:e augusti 2003. Alldeles för länge sedan. Jag var i Långgöl och hälsade på med min första flickvän. Vi satt med Conny och pratade vid ett vitt plastbord där på gårdsplanen. Vi pratade på ett ytligt sätt, som om vi aldrig upplevt allt det där tillsammans.
Jag önskar jag kunde sitta där vid det vita plastbordet igen. Jag önskar att jag hade rest mig upp och gett honom en ordentlig kram. Det var kanske inte bara mitt fel. Men fan vad jag önskar att jag hade hört av mig sedan dess.

Jag gick först i familjen för att säga farväl. Vi stannade vid gitarren och fotografiet. Jag ville röra vid gitarrhalsen men lät bli. Det var Christians gitarr, jag ville inte förstöra avtrycken från hans fingrar som smattrat över strängarna. Vid hans kista fick jag bara fram två ord:

-Farväl Christian.

Jag snuddade vid det mörka träslaget med fingertopparna. Där inne låg han, min älskade vän.

Jag älskar dig och vill tacka dig för alla minnen som du har gett mig Christian.

Du blev 26 år gammal.

Ikväll skålar jag i min ensamhet för dig.

Det var inte din tur.

Farväl

BLT: 26-åring död i olycka på Cascade Djupafors

SR: Dödsolycka på Cascade Djupafors

Då åker vi!

Hemma på söndag.

Från Aftonbladet 5/6

Yvonne igår var så jävla bra. Back to the 90’s. Det var kanske 70-80 i publiken bara, vilket är märkligt då folk borde vallfärda för att se detta Sveriges mest underskattade band. Spelningen avslutades med Drifter och Only dancing på ett väldigt fint sätt och efteråt stod jag och J och spanade på Henric de la Cour. Som två nervösa tonåringar. Tillslut gick vi fram och sa att spelningen hade varit grym. Då fick vi en kram.

Det ringde på dörren strax efter 08.00 imorse. Lagom tidigt när man druckit vin kvällen innan. Det var målaren som hade bestämt sig för att titta in.

Han: Jag ska titta i badrumet.

Jag: Okej, visst. När tror du att du kan börja måla? Är det nästa vecka eller?

Han: Ja. (tittar i badrummet, känner på duschdraperistativet och går mot ytterdörren igen)

Jag: Hej då!

Han: (tystnad)

Så jag kröp ner i sängen igen och tänkte att man kunde sova en stund till. 15 minuter senare ringer det på dörren igen. Det var målaren som började bära in alla sina målargrejjer.

Så nu är han därinne och jobbar. Det blir vitt och det matchar ju mina egna kreationer i sovrum och vardagsrum.

Snart kalmar!

Det gick sjukt bra. 4.03.55 tog vi oss runt på utan större problem. Eller, utan att det var så dödens jobbigt som man kunnat föreställa sig. Det var jobbigt, visst men vi kunde ha sprungit under 4h om vi haft lite rutin.

Jag har målat om i sovrummet och vardagsrummet. Vitt. Rätt nöjd. Hyresvärden verkade dock lite skärrad när jag mailade och frågade om man kunde bli kompenserad för färgen. Han ska komma hit och titta på det. Nästa gång kanske jag ska säga till innan jag hittar på något.

Två dagar med jobb kvar och sen har jag sommarens semester! På torsdag blir det nostalgi på Debaser. “Drag me through the masses by the stage, erotic temptations within range”. Sen kör jag och Ebo till kalmar och tillbaka på..söndag kanske och sedan till Rom med J och sen ledig några dagar till innan jobbet börjar. De dagarna ska spenderas på stranden och med fixande i lägenheten. Sänglampa, oh yes.

Två dagar i rad har jag gått ut med att det blir löpning till kvällen och sedan ställt in. Lite motivation har försvunnit nu när loppet är över.

Såg precis Dokument utifrån på tvåan om extremhögern i Europa. Skrämmande och bra gjort. Bruna EU-parlamentariker, det känns ju upplyftande..

Förövrigt vaknade jag häromnatten av att båda min knän hade låst sig. Kunde varken böjas framåt eller bakåt och gjorde fruktansvärt ont. Mysko. Efter ett tag lugnade de ner sig och jag kunde somna om.

Jag och J har bokat en resa till Rom! Där facisterna styr..

42,195 km är långt. Jag gissar att det mesta av känseln i benen är borta efter 30 och sen är det bara att bita ihop sista milen.

Här är några exempel på när det gått snett:

Även på kortare distanser kan det bli problem:

För en 21:a plats? Jag hade skuttat ner i närmsta kanal direkt..

En annan sak som kan gå snett är att jag inte får mitt startkort från organisatörerna. J har fått sitt men inte jag. Vill minnas att jag fyllde i hennes adress eftersom jag skulle flytta och jag kan mycket väl ha glömt att plita ner det där viktiga c/o. Jag ringde danskarna idag för att försöka reda ut om så var fallet. Jag är ingen fena på danska men damen jag pratade med var faktiskt ännu sämre på svenska. Tillslut tror jag vi enades om att jag skulle vänta tills på måndag och om det inte dykt upp då, ringa igen.

Jag börjar bli riktigt nervös nu, det hade varit skönt om jag iaf hade sprungit tre mil innan är dags. Men det hinns inte med. Nu blir det kortare pass för att hålla igång musklerna.

Nu till den stora frågan, vad ska jag ha på mig?

Två pass sen senast, i minsta laget men så blev det. Det är bara 12 dagar kvar och idag var vi ute på det (troligtvis) sista långpasset. Bort till Limhamnsvägen, ner och runda ön, upp och runt västra hamnen, till värnhem och tillbaka. Jag ville så gärna få till 25km så det fick bli ett varv runt Rörsjöparken och ett runt Folkets park för att fixa det.

Tid: 2h15min

Längd: 25,28km (59,9% av ett marathon)

Krämpor: Blod i skon igen, nu sitter det compeed på två ställen.

Igår var jag på Ikea med Katten. Köpte skrivbord, garderob-tänk, lampa och en massa annat smått som man alltid blir pålurad. 2700 spänn, damn you Ingvar.

Sova.